Måste rensa huvudet...

Så mycket med mig själv nu.
Och jag kan inte skriva det utan att det låter egoistiskt.
Men med min operation och min viktkamp som kommer följa.
Jag kommer aldrig kunna leva upp till behovet som du har i en partner.
Jag bor här nu. 
Och det är inget tillfälligt.
Som jag känner nu så vill jag aldrig flytta igen.
Att ta steget från att vara en vän till någonting mer är någonting jag inte kan göra just nu.
Jag älskar dig.
Mer än alla runt omkring någonsin kommer förstå.
Kanske mer än du någonsin kommer förstå.
Därför diskuterar jag inte det med någon annan heller.
För det är något mellan dig och mig.
Och våra själars resor.
Vi vill ha samma sak. 
Jag läser det mellan raderna i dina inlägg och jag känner att du precis som jag behöver något mer än vi kan ge varandra just nu.
Du behöver någon som kan finnas i ert kaos.
Och stå stadigt med båda fötterna på jorden.
Jag tror att du är det som kallas min "twinflame".
En spegelbild av varandra.
Men en spegel fungerar inte.
Vi behöver någon som kan få oss att bli dom bästa vi kan bli.
Någon som lyfter oss.
Finns där.
Och kompleterar och väger upp det som fattas oss.
Stabilitet, puchning, ordning, ekonomisk ordning och trygghet.
För vår tid av utveckling är inte färdig.
Twinflames färdas tillsammans på sin sista resa.
Du och jag förstår varandra på ett sätt som ingen förstår för att inuti så tänker dom på sitt sätt. Vi på vårt.
Jag tror inte att vi har lärt färdigt än.
Men vi är "blessed". Som fått träffas och vara dom bästa av vänner i detta liv.
Det är inte många förunnat och jag vet att 
just nu står vi framför en varsin väg kantad av massor av möjligheter och stor utveckling.
STORA saker kommer hända.
Och jag kan följa med på din resa som jag alltid gjort.
Stötta och finnas där och bara vara som jag alltid varit.
Vårat förhållande är oförklarligt.
Jag vill inte sätta någon ettikett på det för att andra lättare ska förstå.
Jag vill starta min resa och se vart jag hamnar.
Fälla ut mina vingar och flyga.
Se vart min resa för mig.

Älskar dig ! Och jag vill kunna säga det utan att ge någon förhoppning om något jag inte är redo att leva upp till just nu. Utan bara för vad det är.

*Kramar om.*