Själv med mina tankar...

Känner mig ledsen.
Så mycket som gör ont i mig.
Jag kapar band. Jag tar emot healing.
Jag ger healing till andra.
Hjälper dom med änglarnas hjälp.
Jag skickar kärlek till dom som behöver.
Så mycket i tysthet som ingen vet om.Ja förutom deras högre jag.
Deras änglar.
Men ibland undrar jag varför.
Tvivlet infinner sig.
Och egot säger: Varför? Du får ju inget tillbaka.
Medan hjärtat säger: Det är aldrig aldrig till det sämre att hjälpa någon. Oavsett om personen vet om det eller
inte.
Men när ska känslan av sorg gå över?
När tar ledsamheten slut?

Ta mig på rätt sätt nu. Jag är oftast glad.
Men på kvällen när en stressig dag med barnen är över.
När det bara är jag levande ljus och tv:n.
Då vill jag ha någon att krypa upp i famnen hos.
Någon att prata med.
Om allt.
Någon som lyfter mig för omväxlings skull.
Någon som står stadigt på jorden och som mår bra.
Någon som finns där oavsett vad.
Som inte bangar när det blåser kallt.
Eller är rädd för att hjälpa till.
Någon snygg, passionerad,sexig människa som får golvet att gunga.
Någon som tror på magi som jag.
Och som klarar av att förstå det underliggande bakom alla ord.
Någon som vill ha mig OCH mina barn.
En familj.
Någon som älskar mig och ingen annan.
En person som tror på tvåsamhet.

Jag vill så gärna vara en familj.

Lägger in en beställning nu......
Universum hör min bön.
Så låt det ske...