Att känna sig ensam ....

är den mest maktlösa av känslor . 

Att känna sig ensam bland andra är ännu mer maktlöst . 

Känns som ett stort tomrum fyller mig mer och mer för varje dag som går .

Något fattas mig . Eller någon . 

Känns som att alla andra har någon just nu .

Är inte svartsjuk . Är glad för deras skull . 

Men att förklara för någon som inte är ensam på samma sätt det är omöjligt .

Ingen förstår just nu . 

Samtidigt vill jag vara själv . Låsa in mig . Inte vara nåbar för alla runt omkring . 

Som att leva i ett vakum .

Känns som att hela mitt liv ligger i träda . I väntan på något som kommer hända . 

Men jag vet inte vad . 

Det händer bara hemskheter runt mig just nu . Död och ledsemheter . Inte för att jag mår dåligt av händelserna i sig . Men för att jag förväntas lyfta alla andra när jag knappt orkar lyfta mig själv .

Och det enda som sägs är negativt .  

Och jag lyckas med nöd o näppe hålla huvudet ovanför vattenytan och inte sjunka ner på botten igen . 

När tråkiga saker händer så märker jag att mitt psyke har lång väg kvar till toppen .

Jag golvas av det lättaste av bördor och kan knappt ställa mig upp . 

Inte sköta mitt . Mina drömmar . 

Jag håller mitt liv på "hold " . Allt för att inte såra någon . 

Men jag kommer såra . Har redan gjort . Inte med flit . Utan åter för att andra inte förstår mig . Och jag förstår inte dom .

Imorgon ska jag ta mig till arbetsförmedlingen igen . Måste skriva in mig på nytt . 

Vart trött hela veckan ! Känns som att jag skulle kunna sova en livstid . 

Jag hoppas jag hittar energi snart . Att änglarna ger mig ett energi-påslag nu inatt . 

*godnatt alla ,godnatt du*