Idag kom mina barn hem efter en helg hos sin pappa.
Dom har haft det bra som vanligt.
Men tankarna är många nu ikväll.
Min äldsta dotter har Adhd med autistiska drag och hon har haft det jätte jobbigt en tid nu.
Hon har jätte svårt för förändringar och precis ALLT i vårt liv håller på att förändras just nu.
Och jag försöker förbereda hela tiden inför varje ny sak som dyker upp. Men bara det att allt packas ner i kartonger och ställs längs alla väggar är en förändring.Är många förändringar.
Hon är nog inte medveten om det själv hur mycket det faktiskt påverkar henne. Men hon är irriterad , grinig och fullkomligt fräser när man tilltalar henne.
Eller gråter.
Det finns ingenstans i vårt hem som så här sent i flyttandet ser likadant ut som det brukar. Det mesta ligger i kartonger och en del saker som hon är van vid är till och med slängda.
Jag vet inte hur hon känner exakt för jag är inte hon. Men jag vet hur jag som vuxen känner.
Jag är lättretlig, irriterad för att det är "så stökigt "och för hur mycket jag ändå har kvar att packa.
För att jag inte vet vart någonting ligger och allt är huller om buller.
Lägg då till att jag till skillnad från min dotter faktiskt vet hur det ser ut i lägenheten vi ska flytta till.
Jag har i mitt huvud redan tänkt ut vad som ska stå vart. Jag vet vart barnens skola ligger.
Jag vet en hel massa som min lilla tjej inte kan ta in eller kan veta för hon har inte vart där än.
Och med ett myller av tankar och med svårt att förstå så kan jag inte jämföra min dotter och mig.
Men det är tufft att som ensam mamma ha ork att förklara när tusen frågor kommer. Att vara den starka i all blåst och finnas där trots att man inte får ett enda glatt leende tillbaka utan istället frustration , gråt och bara dumma mamma.
Och jag har tre barn till som undrar hur allt ska gå och hur det kommer bli. Och som gärna retar varandra och sin syster som har det jobbigt redan innan med sig själv och med allt runt om.
Med leksakerna nerpackade så finns det inte mycket att göra heller.
Jag har en till dotter. Hon blir sex år nu i september.
Och den här sommaren så har jag sett samma tecken som jag först såg hos min äldsta dotter.
Det kommer troligtvis visa sig när hon nu börjar sexårs.
Idag t.ex när vi åkte tåg in till stan så vägrade min lilla sexåring sitta ner i tåget. Istället så klängde hon på stängerna. Och snurrade runt som en en liten apa. Sjöng högt på en entonig egen melodi som hon hittade på.
Hon råkade stöta till en kille som stod upp i tåget när hon svingade sig runt runt runt. Jag stod också upp med vagnen där Luna satt.
Och när man åker tåg så förväntar sig folk att man ska ha pli på sina barn.
Dom ska sitta still och helst så ska dom vara tysta också.
Inte märkas.
Min lillaprinsessa är allt annat än tyst. Allt annat än lugn och det spelar ingen roll hur många gånger jag säger till. Hon vill inte lyssna. Och skulle jag få henne att sitta vilket jag fick på dit resan så ömsom ställer hon sig upp ömsom sitter hon. Hon retar lilla syster och kramar henne lite för länge och lite för hårdhänt så att
hon skriker i högan sky över hela tåg vagnen.
När jag säger till henne så gör hon samma sak tre gånger till. Och man tjatar och ber om att hon ska titta ut och sitta still och inte röra sin lilla syster. Och folk stirrar.
En del byter plats för att det är jobbigt att lyssna på en tjatig mamma och två skrikande "olydiga" barn.
Folk vet inte att vi båda kämpar.
Både jag OCH min dotter.
Hon klarar inte att sitta still.
Hon förstår inte varför man måste.
Eller varför alla blir arga.
Och redan där ligger stämpeln.
Att det inte är okej att vara hon.
Det är inte okej att ha spring i benen och att sjunga högt. Det är inte okej att vara hon och åka tåg.
Då blir alla arga. Och det är ju inte ens kul med tåg. Det tar ju sån tid innan man är framme.
Att min sexåring dessutom är bortvald av sin pappa. Fast hon har två syskon som har samma pappa och dom syskonen får åka dit varannan helg men inte hon.
Att vara ett barn som söker bekräftelse av alla hon möter för att se att man faktiskt är okej precis som man är. Att någon kanske tycker det. Att i allfall mamma förhoppningsvis tycker det.
Eller tycker hon inte det? Hon ser ju så arg ut när jag inte sitter still.
Hon skäms när dom andra på tåget stirrar.
Skäms hon över mig ? Varför älskar ingen mig som jag är ?
Dessa bitar kämpar jag med i vårt liv.
Dessa bitar av fördommar mot barn med särskillda behov som inte syns utan på.
Mina barn. Fördommar mot mig som förälder att jag inte bryr mig. Att jag uppfostrar mina barn dåligt.
Eller att jag säger till dom för mycket.
Varje dag är en balansgång.
Jag tror att jag också har Adhd. Allt som utmärker Adhd stämmer in på mig.Och många saker som är lätta för andra är inte det för mig. Men jag kan sitta still.
Varje dag är en kamp som inte skulle behöva finnas om människor kunde se med hjärtat och inte dömma det första dom ser.
Om människor skulle se med kärlek på världens olikheter och inse att det måste börja med barnen.
Att i alla barn bor en själ.
En själ som inte vill formas. Utan bara få utvecklas till sin fulla skepnad. Genom att bara få vara barn.
Och framför allt få duga precis som den är.
Då skulle världen se annorlunda ut.
Till mina barn:
Jag hoppas varje dag att ni känner att jag gör det bästa jag kan och förstår hur.
Ni lär mig så mycket om livet och vad som verkligen är viktigt.
Att älska helt och fullt.
TACK för att ni valde just mig till er mamma.
Det finns inga tillräckliga ord för hur mycket jag älskar er !
Ni är fantastiska ! Vad ni än gör säger eller hur "jobbiga" ni än är !
Hur mycket ni än testar mig så kommer jag finnas kvar och älska er villkorslöst ! <3
Jag är en krigare ! Jag ska kämpa för er så länge som ni behöver mig ! <3
.jpg)
